HAZRAT MIRZA GHULAM AHMAD, grundaren av Ahmadiyya Jamaat, föddes 13 februari 1835 i Qadian, en by i distriktet Gurdaspur i Punjab. Hans faders namn var Mirza Ghulam Murtaza och modern hette Chiragh Bibi, och familjen hade sina rötter i Persien. Hans förfäder hade bott i Khurasan, ett län i Persien. Hans förfader, Mirza Hadi emigrerade och sökte fristad i Indien i samband med att den förste Mogul kejsaren, Sultan Babar, 1526-1530, erövrade och styrde över norra Indien. Förfaderns familj fick en förläning (jagir) i Punjab av kejsaren för trogen tjänst. Man bosatte sig där och nämnde platsen Islampur, men namnet förändrades med tiden och till slut blev platsen känd som Qadian. När mogulväldet upplöstes utsattes muslimer och islam för förnedring och förföljelse. Familjen förlorade sin förläning under denna period och de kämpade under flera generationer för att återfå denna och för att återskapa sin forna heder och storhet.

Under sin barndom fick Hazrat Mirza Ghulam Ahmad sin undervisning i hemmet. Redan i tidig ålder uppvisade Hazrat Mirza Ghulam Ahmad ett stort intresse för bokliga studier och älskade att vara ensam med sina böcker. Han undervisades om den Heliga Qura’nen och persiska skrifter av Fazl Ilahi, sedermera arabisk grammatik av Fazl Ahmad. Han studerade också medicin, då hans fader var en berömd läkare. Vid en ålder av 16 eller 17 år började han även att studera kristendom, och då särskilt de kristna missionärernas argument mot islam. Under denna period sägs det att han samlade tre tusen artiklar som var kritiska mot islam och tog till pennan i sitt försvar av islam. Detta publiceras senare (1880) i boken ”Brahin-e-Ahmadiyya”, vol.1+2 vilket gav honom stor respekt och berömmelse från dåtidens muslimska ledare.

Hans fader bad honom att lämna sina böcker och han tvingades att söka statlig tjänst i Sialkot och som han innehade i fyra år, (1864-1868) . Ögonvittnen berättar att han var rättfärdig, from och gudfruktig, som efter arbetsdagens slut gick direkt hem till sina böcker. Han hängav sig djupt åt Gudomlig tillbedjan och religiösa studier. Bara de som var intresserade av religion, muslimer eller icke-muslimer, sökte hans sällskap. Det var här han kom i kontakt med kristna missionärer med vilka han hade diskussioner i religiösa frågor. Han överraskade åhörarna med sin kraft och klarhet när han uttolkade religiösa sanningar i stödet för islam.

Till slut kallade fadern hem honom för att hjälpa till med några rättsliga processer angående förläningen. Under denna tid var Hazrat Mirza Ghulam Ahmad något av en enstöring, som spenderade den mesta tiden åt bokliga studier och tillbedjan i ensamhet i den lokala moskén. Under den senare hälften av 1800-talet attackerades Islam våldsamt av de kristna missionärerna och Arya Samaj, en militant hinduisk sekt. Under det gynnsamma klimatet under brittiskt styre spred de kristna missionärerna sin religion med stor kraft och hastighet. I grannstaden Batala fanns ett viktigt centrum för kristen mission. Det vållade honom stor smärta när han besökte grannstaden Batala och såg hur den kristna propagandan vilseledde okunniga muslimer. Batalas ansatta muslimer sökte upp Hazrat Mirza Ghulam Ahmad i Qadian för hjälp och stöd. Han skickade dem tillbaka väl beväpnade med mycket goda argument för att kunna försvara islam. Han ägnade stor del av tiden med att försvara islam mot de kristna missionärernas kritik och Hazrat Mirza Ghulam Ahmad konfronterade dem i offentliga debatter.

År 1852 gifte Hazrat Mirza Ghulam Ahmad sig med sin kusin Hurmat Bibi, de välsignades med 2 söner (Fazal Ahmad och Sultan Ahmad). Han gifte sig för andra gången 1884 med Nusrat Jehan, dotter till en Nawab från Delhi, de välsignades med 10 barn, 5 som dog i ung ålder, och 3 söner och 2 döttrar uppnådde en hög ålder.

Vid ett tillfälle såg Hazrat Mirza Ghulam Ahmad en gammal man i en uppenbarelse som sade, att enligt lagen om profetskap var fasta en nödvändig förberedelse för att mottaga det Gudomliga ljuset. År 1875 inledde Hazrat Mirza Ghulam Ahmad en lång fasta för att få Gudomlig Vägledning. Det tvistas om huruvida denna fasta varade i 6, eller 9 månader och men han avrådde sina anhängare att företa sig en sådan lång fasta. Denna fasta hade ingen skadlig inverkan på hans hälsa, Under denna tid mottog han uppenbarelser om förgångna profeter och helgon däribland profeten Muhammadsa, och syner av att ha skådat ljus av olika färger stiga upp från sitt hjärta och stiga ned från ovan.

Fadern dog i juni 1876. Vid hans dödsbädd fick Hazrat Mirza Ghulam Ahmad en uppenbarelse om sin faders nära bortgång och i en stund av mänsklig svaghet blev han för ett ögonblick bekymrad över sin familjs framtid, då familjen levde på sin faders pension, fick han ännu en uppenbarelse ”Räcker inte Allah till för Hans tjänare?” Denna uppenbarelse skapade ett inre lugn och tillfredställelse hos honom. Denna händelse avslutade de första 40 åren av Hazrat Mirza Ghulam Ahmads liv. Från och med denna stund gav han upp alla världsliga sysslor. All tid kom att ägnas åt studier om den Heliga Qura’nen och annan islamisk litteratur. Detta öppnade en väg för honom att förverkliga hans livs dröm att etablera islams överlägsenhet över andra religioner.

År 1886 sökte Hazrat Mirza Ghulam Ahmad ytterligare Gudomlig Vägledning och bestämde sig för att undergå en 40 dagars fasta i ensamhet, en sedvänja som inom Islam är känd som ”chilla-nashini” . Han reste till Hoshiarpur tillsammans med tre andra följeslagare till ett litet hus som ägdes av en av dem, och Hazrat Mirza Ghulam Ahmad var ensam i ett rum där följeslagarna kunde överlämna mat utan att samtala med honom medan han bad och var försjunken i sina tankar. Han lämnade huset enbart på fredagar, då han uppsökte en övergiven moské för fredagsbönen. Det är under dessa 40 dagar som Allah utlovade honom det goda budskapet om att han skulle välsignas med en son med ett Gudomligt Majestät.

Hazrat Mirza Ghulam Ahmad var inte bara en auktoritet inom islam utan hade även studerat övriga religioner och kom till slutsatsen att andra religioner var baserade på en ofullständig sanning. Medan islam representerade en fullkomlig sanning och var härigenom förutbestämd att bli framtidens religion för hela världen. För att lägga grunden till denna uppfattning skrev han de två första volymerna av boken ”Barahin-e-Ahmadiyya”.

Två år senare skrev han en tredje volym av sin bok där han publicerade flera uppenbarelser från Allah. I en av dessa gjorde han anspråk på att vara den utlovade reformatorn (mujaddid) av 14:e århundradet efter Hijra. Vid denna tid återgäldade muslimerna Hazrat Mirza Ghulam Ahmads tjänster i islams namn med högsta uppskattning. Hans anspråk som varande en reformator (mujaddid) accepterades av muslimerna, lekmän såväl som av auktoriteter.

År 1884 publicerades den fjärde volymen av ”Barahin-e-Ahmadiyya” som innehåller en mycket stark exposé över sanningen hos islam. Boken kan med rätta sägas vara epokgörande inom islamisk religiös litteratur. Bokens syfte var etablera islams sannfärdighet genom en lång serie av övertygande resonemang och argument. Och i ljuset av andra religioners bristande dogmata manifesterades islams skönhet ändå klarare. Denna bok vann stort erkännande trots det faktum att det innehöll material som skulle bli grunden till framtida konflikter. Maulvi Muhammad Husain ledare för Ahl Hadith (Wasabi) sekten i Punjab skrev i dessa ordalag om boken:

”Enligt vår uppfattning, så är det i denna tid och under dessa omständigheter, en bok inom islam vars like inte hittills har skrivits fram till denna tid och ingenting kan sägas om framtiden”.

Den första december 1888 tillkännagav Hazrat Mirza Ghulam Ahmad, att Allah, den Allsmäktige, hade instruerat honom att acceptera bai’at och skapa en särskild sammanslutning för de som börjat ett andligt liv genom honom. Hazrat Mirza Ghulam Ahmad ville att hans anhängare genom att göra bai’at, skulle avlägga ett löfte om att slå vakt om islam, upprätthålla Islams heder, skydda islam mot alla attacker, och föra dess budskap till världens alla hörn. Hazrat Mirza Ghulam Ahmad accepterade den första initieringen i Sufi Ahmad Jans residens beläget i området Mohalla Jadid i Ludhiana. Den förste som initierades var Hazrat Hakim Maulvi Noor-ud-Din, som senare blev Khalifa-tul-Massih I. Den 23:e mars, 1889, initierades ca 40 män och detta blev början till Ahmadiyya Rörelsen inom Islam.

Hazrat Mirza Ghulam Ahmad stod inför ett svårt uppdrag. Den tidens muslimer hade förlorat kärleken till och ivern för att sprida islam, vilka tidigare lett islams söner till avlägsna hörn av världen. Många människor, kom emellertid till honom och accepterade utmaningen. Medan han och hans anhängare förberedde sig för stora erövringar, gjorde Hazrat Mirza Ghulam Ahmad ett uttalande som slog ner som en bomb bland den muslimska allmänheten – att Jesus Kristus inte levde, i motsats till vad muslimer i allmänhet trodde, utan hade dött som alla andra profeter hade dött, och att hans återkomst bland muslimer menades återkomsten av en ”mujaddid” i hans anda och kraft, och att ingen Mahdi skulle komma för att omvända hedningar med svärdet, vilket var den allmänna uppfattningen, eftersom detta stod i strid med budskapet från den Heliga Qur’anen. Utan Mahdis erövringar skulle vara andliga, och att profetiorna om återkomsten av en Messias och en Mahdi hade fullbordats i hans egen person.

Omkring 18 månader efter hans uppmaning att göra bai’at gjorde Hazrat Mirza Ghulam Ahmad detta anspråk och i och detta förändrades hela den muslimska menighetens uppfattning om honom. De som tidigare hade hyllat honom kallade nu honom för förrädare, lögnare, kättare och Antikrist.

Hazrat Mirza Ghulam Ahmad baserade sina anspråk på att vara ”Mujaddid” eller den Utlovade Messias genom Gudomlig uppenbarelse, och det är lätt att förstå att endast en fullständig övertygelse om att han var beordrad av Allah, vilket fick honom att anta en väg, som skulle få honom från höjden av den berömmelse och den hedersbevisning som han uppnått till den djupaste förnedring i ögonen hos hans egen menighet. Han visste att avsteg från härskande allmänna uppfattningen skulle skada honom, han brydde sig lite om allmänna opinionen och ännu mindre för berömmelse.

Den 27:e december, 1891, hölls den första sammankomsten (Jalsa) i Ahmadiyya Rörelsens regi med 75 deltagare i Aqsa Moskén i Qadian. Konferensen blev en stor succé och den Utlovade Messias meddelade att en sådan sammankomst skulle hållas i tre dagar under julledigheten varje år.

Imam Baqar Muhammad bin Alira har nedtecknat följande Hadith från Heliga Profeten Muhammadsa: ”För vår Mahdi (Den Gudomliga Reformator) finns det två Gudomliga Tecken vilka aldrig inträffat sedan skapelsen av himlarna och jorden, nämligen att månförmörkelse och solförmörkelse kommer att inträffa under fastemånaden Ramadan”.(Dare Qutani Vol 1, page 188).

År 1894, ca 3 år efter hans anspråk på att vara Mahdi och Messias, inträffade månförmörkelse den 13:e dagen och solförmörkelse 28:e dagen i fastemånaden, Ramadan. Dessa förmörkelser var synliga i stora delar av Asien. Härmed hade profetian om två Gudomliga Tecken om Imam Mahdi fullbordats.

Pundit Lekh Ram var en av Arya Samajs ledare. Arya Samaj var en mycket militant och dogmatisk sekt inom hinduismen som gick till våldsam attack mot islam och kristendom eftersom de drog till sig många konvertanter, speciellt från de lägre kasten. Pundit Lekh Ram var en ihärdig fiende till Islam och använde alltid det fulaste språkbruket när han attackerade den Heliga Profetens karaktär. Den Utlovade Messias försökte många gånger att tillrättavisa honom på denna punkt, men han ville inte lyssna. Till slut den 20:e februari, 1893, gjorde den Utlovade Messias följande uttalande angående Pundit Lekh Ram:

”Inom 6 år från idag, kommer denna man att drabbas av plågor som straff för den missaktning han visat visavi den Heliga Profeten”. Pundit Lekh Ram mötte sin ödesbestämda död den 6 mars, 1897, dagen efter Eid Al-Adha. Han blev nedstucken av en okänd person i hans eget hus med dödlig utgång och förövaren kunde inte gripas. Uppfyllandet av denna profetia var ett stort tecken till stöd för den Utlovade Messias.

Vid slutet av 1896, ägde en tre dagar lång konferens, CONFERENCE OF WORLD RELIGIONS, rum i Lahore, med representanter för olika trosuppfattningar som var inbjudna att presentera föredrag med följande fem grundläggande teman:

1. Människans fysiska, moraliska och andliga tillstånd.
2. Människans tillstånd efter döden.
3. Syftet med människans liv och sätten att nå insikt.
4. Effekten av människans göranden under hennes liv och efter döden.
5. Metoderna att uppnå andlig kunskap.

Syftet med denna konferens var att låta allmänheten se olika religioners meriter. Den Utlovade Messias var en av de inbjudna och förberedde en essä om Islam som täckte dessa fem teman. När han skrev fick han en uppenbarelse. “Denna essä har blivit den bästa”. Av detta drog han slutsatsen att hans föredrag skulle vara bättre än alla de andras. På grund av sjukdom fick Maulvi Abdul Kareem, läsa föredraget på hans vägnar. Åhörarna applådera varmt och indisk press gav den en utmärkt kritik. Föredraget var på 150 sidor och tog 7 ½ timme att läsas upp, så konferensen fick utökas med ytterligare en dag. Denna essä publicerades senare under titeln "Islami Usool ki Philosophy” (The Philosophy of the Teachings of Islam).

John Alexander Dowie var en amerikan som 1896 bildade ett katolskt samfund och började bygga en stad nära Chicago, Illinois, kallad Zion City. Han utgav sig för att vara Elijah eller förebådare av Jesus Kristus återkomst. Han var en bitter fiende till islam och for ofta ut i våldsamma angrepp på Islam och dess Profet. Och hans målsättning var att förgöra islam före Jesu återkomst. När Hazrat Mirza Ghulam Ahmad fick höra detta utmanade han Mr. Dowie i en religiös kraftmätning (Mubahila) där båda skulle be till Gud, den allsmäktige, att visa vem som var en bedragare genom att låta denne dö under den rättfärdiges livstid. Hazrat Mirza Ghulam Ahmad var vid denna tid ca 70 år gammal och Mr. Dowie ca 55 år gammal. Oddsen var mot honom. Till slut infriades profetian, när ett uppror mot Mr. Dowie bröt ut i Zion och han kastades ut därifrån. Hans fru och son övergav honom. Han drabbades av stroke med förlamning som resultat och förlorade sitt förstånd. Den nionde mars 1907 dog han i misär och under svåra smärtor.

Hazrat Mirza Ghulam Ahmad blev kritiserad för sina bristande kunskaper i arabiska. Till sitt försvar gjorde han anspråk på att han under en enda natt mottagit en kunskapsmassa på 40,000 arabiska rötter från Allah och skrev därefter ca 20 böcker samt poesi på detta språk enligt Gudomlig befallning. Han deklarerade också att arabiska var alla språks moder och människans urspråk (Ummul-Lisana). År 1900 under firandet av Eid ul-Adha levererade han utan förberedelse en timslång predikan på arabiska om betydelsen av och filosofin bakom uppoffring. Detta ögonblick anses som ett av de viktigaste ögonblicken i Ahmadiyyats historia och skrevs omedelbart ned av hans följeslagare . Det sägs att han under sitt tal fick en förändrad röst, och kom i ett trance-liknande tillstånd, som om en osynlig hand kontrollerade honom.

Efter sitt anspråk på att vara den utlovade Messias och imam Mahdi, blev Hadrat Mirza Ghulam Ahmad ställd inför rätta i 7 fall. Hinduer och kristna försökte tysta ned honom och de konspirerade mot honom. Vid ett tillfälle blev han åtalad för mordförsök på Dr. Henry Martin Clark som tillhörde Church Missionary Society. Dr. Clark lämnade in en stämningsansökan mot Hazrat Mirza Ghulam Ahmad och gjorde gällande att han hade skickat en ”följeslagare” (läs vagabond) för att döda honom. Denna vagabond fanns nu hos Church Missionary Society. Domstolen leddes av M.W. Douglas. Vid domstolsförhandlingarna påstod vagabonden at han blivit skickad för att döda Dr. Clark, men kunde inte ge en trovärdig berättelse, utan ändrade sin berättelse hela tiden. Tillslut visade det sig att han övertalats till att ge ett falskt vittnesmål av vissa kristna missionärer. Hazrat Mirza Ghulam Ahmad befanns oskyldig och frisläpptes.

Den 20 maj1908 får Den Utlovade Messias (Allahs frid vare med honom) en uppenbarelse om sin snara bortgång. Fem dagar senare håller han sitt sista tal inför sina följeslagare och företog sin sista promenad efter Asr-bönen. Kompletterade sin sista bok ”Pegham-e-Sulha”(Budskap om Fred). På kvällen gör sig sjukdomen påmind. Dagen därpå upphöjdes Hazrat Mirza Ghulam Ahmad till sin Skapare kl. 10:30 vid 73 års ålder i ”Ahmadiyya Building” i Lahore. Begravningsbönen hölls kl. 14:30 i Lahore. Hans helighets kropp togs med tåg till Batala och anlände kl. 22:00. Därefter bar följeslagarna Den Utlovade Messias kropp på sina axlar till Qadian. Klockan åtta nästa morgon kommer följeslagarna fram till Qadian. Hazrat Maulana Noor-ud-Din valdes som efterträdare av Den Utlovade Messias (Allahs frid vare med honom) och blev Ahmadiyya Jamaat första khalif och antog initieringen. Efter Asr-bönen höll Hazrat Maulana Hakim Noor-ud-Din (Khalifa-tul-Massih I) begravningsbönen för den Utlovade Messias. Följeslagarna fick se ansiktet av Den Utlovade Messias för sista gången. Klockan sex på kvällen begravdes Hazrat Mirza Ghulam Ahmad på den Himmelska Gravplatsen av hundratals gråtande och sorgsna vänner.

Hazrat Mirza Ghulam Ahmads samlade bibliografi

1. Braheen e-Ahmadiyya Proofs of Ahmadiyyat, Vols. 1, 2 1880
Vol, 3 1882
Vol. 4 1884
2. Poranee Tahreerain Old Writings (1879) 1899
3. Surma Chashme Arya Collyrium for Aryas' Eyes 1886
4. Shahna e Haq Battalion of Truth 1887
5. Sabz Ishtihar Green Poster 1888
6. Fatah Islam Victory of Islam 1891
7.Tauzih e-Maram Explanation of Objectives 1891
8. lzala Auham Removal of Suspicions 1891
9. Mubahisa Ludhiana Ludhiana Debate 1891
10. Mubahisa Delhi Delhi Debate 1891
11. Asmani Faisla Divine Decision 1892
12. Nishan e-Asmani Heavenly Sign 1892
13. Aaina-e-Kamalate Islam* Mirror of Islam's Excellences 1893
14. Barakat ud-Dua The Blessings of Prayer 1893
15. Hujjatul Islam Convincing Proof of Islam 1893
16. Sachai ka Izhar The Expression of Truth 1893
17. Jang e-Muqaddas The Sacred Battle 1893
18. Shahadatul Quran Testimony of the Quran 1893
19. Tohfa e-Baghdad* A Present to Baghdad 1893
20. Karamat us-Sadiqeen* Miracles of the Truthful 1893
21. Hamamatul Bushra* Dove of Good News 1894
22. Nurul Haq* Light of the Truth 1894
23. Itmamul Hujja* The Convincing Proof 1894
24. Sirrul Khilafah* The Secret of  Khilafat 1894
25. Anwarul Islam The Light of Islam 1894
26. Minan ur-Rahman* Bounties of the Gracious 1915
(written in 1895)
27 Zia-ul-Haq The Light of the Truth 1891
28. Nurul Quran The Light of the Quran 1895
29. Miyarul Mazahib The Standard of Religions 1895
30. Arya Dharm The Arya Religion 1895
31. Sat Bachan The True Word 1895
32. Islami Usool ki Philosophy Philosophy of Islamic Teaching 1897
33. Anjam e-Atham* The End of Atham 1896
34. Siraj e-Muneer The Bright Lamp 1897
35. AI Istifta The Query 1897
36. Hujjatullah* Convincing Proof from God 1897
37. Tohfa a Qaisariyya A Present to the Queen 1897
38. Sirajuddin Isai ke Char An Answer to Four Questions
Sawalon ka Jawab of Sirajuddin, a Christian 1897
39. Kitabul Bariyya The Book of Acquittal 1898
40. AI Balagh* The Conveyance of Message 1922
(written in 1897)
41. Zaruratul Imam The Need for Imam 1897
42. Najmul Huda* The Star of Guidance 1898
43. Raaz e Haqiqat The Secret of the Truth 1898
44. Kashful Ghita. The Opening of a Curtain 1898
45. Ayyam e Sulah Days of Reconciliation 1899
46. Haqiqatul Mahdi The True Nature of Mahdi 1899
47. Masih Hindustan Main Jesus in India (written in 1896) 1908
48. Sitara e Qaisarah The Star of the Queen 1899
49. Tiryaqul Qulub Elixir for the Hearts 1899
50. Tohfa e Ghaznaviyya A Present for the Ghaznavi 1902
(written in 1900)
51. Roodade Jalsa e-Dua Minutes of the Meeting for Prayer
52. Khutba e-Ilhamiyya* The Revealed Sermon 1902
(written in 1900)
53. Lujjatun Noor* The Sea of Light (written in 1900) 1910
54. Government Angrezi aur The British Government and
Jihad Jihad 1900
55. Tohfa e-Golarhviyya A Present for the Golarhvi 1902
56. Arba'een Forty (Brochures) 1900
57. Ijazul Maseeh* Miracle of the Messiah 1901
58. Aik Ghalatee ka Izala A Misunderstanding Removed 1901
59. Dafi-ul-Balaa The Remover of the Calamity 1902
60. Al Huda* The Guidance
61. Nazoolul Maseeh The Advent of Messiah 1909
(written in 1902)
62. Kashti e-Nuh The Ark of Noah 1902
63. Tohfatan Nadwah A Present to the Nadwah 1902
64. Ijaz e-Ahmadi The Miracle of Ahmad 1902
65. Review ber Mubahisa Review of the Batalwi and
Batalwi wa Chakralwi Chakralwi Debates
66. Mawahib ur-Rahman* Gifts of God 1903
67. Naseem e-Dawat The Breeze of Invitation
68. Sanatan Dharm Sanatan Dharm 1903
69. Tazkira tush-Shahadatain A Narration of two Martyrdoms 1903
70. Seera tul-Abdal* The Characteristics of godly
People
71. Lecture Lahore The Lahore Lecture 1904
72. Lecture Sialkot The Sialkot Lecture 1904
73. Lecture Ludhiana The Ludhiana Lecture 1905
74. Al Wasiyyat The Will 1905
75. Chashma e-Maseehi A Healing Fountain 1906
76. Tajelliyat e-Ilahiyya The Divine Manifestations 1922
(written in 1906)
77. Qadian ke Arya aur ham Aryas of Qadian and We 1907
78. Brahin e-Ahmadiyya Proofs of Ahmadiyyat 1905
(volume 5)
79. Haqiqat ul-Wahee* The Nature of Revelation 1907
(written in 1906)

80. Chashma e-Marifat The Fountain of God
Realization 1908
81. Paigham e-Sulah The Message of Reconciliation 1908